Jag har inte lyssnat mycket på Smog tidigare. Jag har inte ens

lyssnat mycket på Smog nu, det har jag varken haft råd eller

tid till. Men jag måste ändå nämna hans spelning på studion

för en tid sedan.

Jag såg bara några minuter av denna lågmälda man när han och

hans gitarr stod på scenen i "3-an"-tältet på lollipop i

somras men gav upp då jag märkte att jag hörde märkbart mycket

mer av allt det som hände runt omkring, där nere i vegasland,

än jag hörde av honom. Dessutom var jag på humör för allt

annat än otroligt ledsen, lugn och mörk musik, som hans.

Den lyckliga stjärnan sken på mig, och det är inte riktigt då

man behöver bitterljuva och olyckliga kärlekssånger och

sånger om att värden är på väg att gå under.

Men nu är det mörkt, kallt och ensamt så när Smogs "Blood

red bird" dök upp på höstens bland band kan man väl säga att

jag förstod poängen med det här.

En mansröst kommer först strax följd efter en ensam elgitarr

och så småningom ett simpelt, på gräns till barnsligt enkelt,

trumm-komp. Det är första sidan i gitarrboken, det är första

sidan i trummboken och det är första sidan i boken om hur du

kommer i gång med att skriva poesi, men det är väldigt effekt-

fullt och väldigt bra.

Och så själva spelningen; Smog, som alltså egentligen bara är

en person (och eftersom jag inte har någon tidning att läsa

mig till vad han egentligen heter, eftersom jag inte har

gjort någon riktigt reeserch eller planering inför den här

konserten så vet jag egentligen inget om honom) kommer in

och ställer sig i profil mot publiken ute på vänstra kanten

av studions lilla scen. Han är mycket yngre än jag trott,

kanske 25-26, och ser ganska... snygg ut.

Så kommer trummis och keebordist in och musiken låter precis så

avskalad och enkel som på skiva.

Publiken nere på parkett, som mestadels består av lo-fi killar i

åldern 18-35, håller andan medan ett evigt sorl från baren av

röster, ölglas och flipperspel fortsätter. Som alltid i lokaler

som studion. Som en av de entusiaster som vet vad det handlar

om med den här artisten känner man sig illa behandlad, men framför

allt lider vi med Smog själv som bara vänder ryggen mer och mer

mot publiken. Mellan andra och tredje låten får han nog och

försöker hyssja de snacksaliga där uppe som givetvis inte hör ett

dugg. Något annat hör jag honom aldrig säga. Han är en tyst filur.

Jag har hört en historia om när han spelade in sin senaste skiva

i en studio som tydligen låg långt bort i från hans hemtrakter.

Han hade under hela tiden där i stort sett inte sagt ett ord.

Studiovärdarna hade frågat honom om han ville ha något att äta.

Karln skakar bara uppgivet på huvudet. Något att dricka då?

Smog fortsätter att skaka på huvudet. "Well then, can we get

you a cab then?" "Yes please" svarar vår man med samma uppgivna

min och sen åkte han hem till Amerika och man såg aldrig något

mer av honom.

Efter fem låtar är jag tvungen att gå eftersom jag har feber och

gentligen borde ligga hemma och sova.

Så när jag i ösregnet halvspringer den korta vägen från studion och

hem känner jag den där känslan i magen av att jag har hört och

sett något, som trots att det egentligen inte var något, kommer

förändra mig en liten smula. Och nästa gång jag köper en skiva,

som inte redan står på min lista för saker jag skall ha när jag

får råd, så är det något av Smog. För jag har ändå en känsla

av att det här är musik som bäst avnjuts hemma någon gång när

det är mörkt och tyst.

Ella