Jag började skrika på skånska att jag hette Jens och spelade i Loosegoats och skulle stå på scen om en halvtimme. Jag plöjde mig genom den irriterade hopen och hoppades att ingen skulle ha ett program och genomskåda min bluff då Loosegoats inte ens spelade den dagen. En kille i glasögon och pottfrisyr sa att han ville göra en intervju med mig och vi bestämde en tid och plats då vi skulle ses efter konserten. Jag antar att han blev mer förvånad av inte se mig på scen än att jag inte dök upp till vår avtalade träff. När jag väl hade lyckats ta mig fram till husvagnen och fått mitt armband hade jag en kvart på mig att ta mig till festivalområdet, vilket skulle vara omöjligt att klara till fots. Så jag började försöka lifta, men dom som överhuvudtaget stannade gjorde det bara för att förklara för mig att det var omöjligt att få lift, eftersom ingen bil hade tillstånd att köra ända fram till festivalområdet. Men jag gav knappast upp.

Jag stannade en bil genom att ställa mig framför den och hålla upp handen. I bilen satt två funktionärer som undrade vad jag höll på med. Båda var märkbart stressade. Jag förklarade att jag spelade synth i Yvonne och skulle stå på scen om tio minuter. Jag och mina två kompisar fick hoppa in. Funktionärerna tittade i programmet och såg att Yvonne mycket riktigt skulle uppträda klockan fyra. Nöjd och kaxig efter framgångarna började jag dra historier typ:
-Ni skulle sett i Hultsfred, vi var två timmar sena å så jävla fulla. Jag spydde i bastrumman innan vi satte igång och det sprutade begagnad Pytt i Panna över hela scenen varje gång trummisen trampade på pedalen. De båda funktionärerna svalde allt med hull och hår.

Efter ett par minuter kom vi fram till en vägspärr och funktionärerna förklarade att man måste ha ett specialtillstånd för att få köra vidare, men det nog skulle vara lätt att fixa med tanke på nödsituationen. Jag kände nervositeten sprida sig i min kropp då jag förstod att allt skulle genomkådas. Den grundlurade föraren förklarade situationen för vakten och bad om en mobiltelefon för att få ringa ett par samtal.
-Eeeh...Det är lugnt. Jag kan gå...försökte jag.
-Du kommer aldrig att hinna, vi kirrar det här, insisterade den hjälpsamme föraren och började skälla på vakterna.
-Fattar ni inte att den här killen ska stå på scen om fem minuter! Kan ni fixa fram en nalle jag kan ringa Rolle och få ett tillfälligt tillstånd?!
Vakterna började springa runt som yra höns och nervositeten höll på att ta mitt liv. Efter ett tag kom en vakt fram och sa att han inte kunde få tag på någon telefon. Jag pustade ut.
-Då skiter jag i ert jävla tillstånd! snäste föraren. Flytta på bommen, jag kör in ändå!
-Pellen i botten, ropade jag och den unge vakten som såg lite rädd ut lydde och flyttade bommen. Föraren körde slalom mellan festivalbesökarna på den smala och krokiga vägen och det kändes som i en film, när alla måste kasta sig undan en galen biljakt. Vi var framme strax innan fyra och de vänliga, lättlurade funktionärerna önskade mig lycka till. Jag hoppade ur bilen, tackade för skjutsen och sprang in till mina favoriter som inte hade hunnit börja.

"Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa" lyder Guds åttonde budord. Det finns naturligtvis alldeles för mycket oärlighet i den här världen, men en liten vit lögn då och då gör bara tillvaron lite roligare. Ett tips är dock att inte göra det allt för osmidigt. Andra dagen på förra årets lollipop försökte jag köra samma knep, fast jag pratade engelska och hävdade att jag var Beck. Dom som satt i bilen bara skrattade. Den som gapar efter mycket...